fingals

Varning för osammanhängande blogginlägg.

Du.
Jag både älskar dig och hatar dig.
Jag gillar dig och din tokiga personlighet när du är du.
När du är sjuk så hatar jag dig och orkar inte med dig.
Jag hatar dina värderingar.
Jag hatar ditt sätt att leva och tänka på.
Jag hatar att du lever mitt liv som jag försökte lämna bakom mig.
Jag hatar att du har så dåligt självförtroende.
Jag är så groteskt besviken på dig.
Att jag litade så på dig och du bara lät allt rinna ur dina händer.
Hatar dig.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka om dig.
Hur kan det bli så?
Jag är less på dig.



Kosmos.
Saknar min jävla helvetes underbara äckelälskling.
Så.
Börjar jag gråta igen.
JAG KAN INTE FÖRSTÅ HUR JAG SKA KUNNA FORTSÄTTA LEVA UTAN MIN KOSMOS!
KAN INTE FÖRSTÅ.
KAN INTE FÖRSTÅ.
KAN INTE FÖRSTÅ.
KAN INTE FÖRSTÅ.
Varje dag.
Varje kväll.
Varje natt.
Varje morgon.
Var är du?
Det är hemskt.
Jag hade tänkt mig att mitt underverk skulle vara med mig tills det dog.
Inte tills jag dog.
Jag dör utan dig bäbiz.
Det jag älskar mest är du.
Min pappa får hellre dö.
Inte du.


Förmodligen förstår väl ingen vad jag skriver nu.
Ingen som inte känner mig jobbigt väl.